Till min lilla skruttnos

Till minne av
Boel Bombadill
Maj 2003- Februari 2013

(alias Baby Base, Basi, The Baser, Druvnos, Ljuvdruvan, Skruttnos, Tjusnos, Tjusan)

Boel kom till mig hösten 2003.
Jag hittade henne på blocket där en familj lagt ut en annons om en ensam liten  grå kattunge på fem månader. Hennes mamma hade blivit dödad av en räv och hennes syskon hade redan blivit bortadopterade och de ville bli av med henne så fort som möjligt.
Jag kände direkt att det var rätt katt.
Du ska bo hos mig lilla skrutta.
Vi åkte och hämtade henne i något villaområde strax utanför Stockholm. Familjen var helt ointresserade av var hon skulle hamna och vilka vi var och i stort sett kastade på oss lilla Boel med orden att hon var rätt osocial och ingen direkt knäkatt.
De hade de helt rätt i. Hon var rädd och avståndstagande och ville bara vara ifred.
Första tiden spenderade hon under soffan för att så småningom våga sig upp i sängen men om man kom och ville klappa henne så blev hon stressad och sprang iväg.
Man fick vara tålmodig med andra ord. Vänja henne långsamt vid gos och mänsklig kontakt. Visa henne att man inte ville henne illa.
Efter ett par månader släppte det lite och jag fick klappa henne i någon minut innan hon sprang iväg och gömde sig.

Med åren så blev hon mer och mer tillgiven för att sista åren bli en riktig knäkatt som älskade att ligga i mitt knä när jag satt framför datorn eller ligga i sängen under täcket/filten och gosa.
Det tog lång tid att få hennes totala förtroende och det var bara jag som hade det helt.
Hon kunde låta andra klappa henne men det va hon och jag som var grejen.
Du och jag Base, du och jag.

Jag kallade henne min lilla sjuksysterkatt för om man var sjuk så fanns hon alltid vid ens sida. Så även om man var ledsen. 

Jag minns en gång när en av mina äldsta vänner var på besök och vaknade på morgonen med en nackspärr from hell. Då satt (eller låg)  Boel där intill och vaktade henne. Tillräckligt nära för att vara till hands men på tillräckligt avstånd för att kunna fly om min väninna plötsligt skulle krya på sig och få för sig att anfalla.

Hon var den som tröstade när jag separerade med mitt ex efter sju år och kände mig ensammast i världen.
Då var hon den som fanns där och fick mig att känna mig älskad och betydelsefull för någon.
Hon var den som fanns där när livet kändes outhärdligt och hemskt.
Då var hon ett skäl att kämpa vidare.
Hon var den som fanns där när relationer med vänner, pojkvänner och familj strulade. 

Då var hon min vän.

Hon var den, i brist på barn, som jag la all min kärlek och "mammeri" på.

Du var min bästa vän och på samma gång som mitt lilla barn.
Du var min Boel, min lilla druva.

Hon fick tre små ungar när hon var nästan 2 år. 28/2 2005

Hon väckte mig genom att jama och buffa på mig och födde sedan ungarna i min säng. Jag hjälpte till och torkade av dem och fick t.o.m klippa en liten navelsträng på en utav dem.
Det blev en hona och två hanar. Miffo, Baby Björn och lilla Svenne.

Ingen av dem blev direkt lik henne förutom lilla honan som fick hennes silvergråa färg. Killarna blev två svarta saker som var väldigt svåra att se skillnad på även för mig som bodde ihop med dem.
Baby Björn flyttade ut på landet till en barnfamilj, Miffo hamnade hemma hos min pappa och extra mamma och lilla Svenne fick stanna med oss.
Boel var inte helt nöjd med det valet då Svenne visade sig vara en riktig liten terrorist som alltid har tyckt att det varit roligare att attackera henne än att gosa med henne så det har varit gott om kattbråk sen han kom till världen. Jag tror att hon trots det ändå tyckte det var lite mysigt att han blev kvar med oss.

Hon tyckte om dyr kattmat. Lyxiga varianter skulle det vara. Billiga grejer luktade hon på och fnös åt för att sedan skaka missnöjt med sina små tassar och kränkt gå därifrån.

Att bli borstad var en favoritgrej men endast runt huvudet och sidorna av kroppen. Inte magen (som var den mjukaste, ulligaste lilla mage man kan tänka sig), benen eller svansen (även kallad plymen).
Hon var en tjusig liten kattdam som krävde att man behandlade henne därefter. Hade man mage att glömma sin plats och kränka henne så fick man veta det också men hon var snäll som få.

Hon har aldrig bitit eller rivit mig trots att jag duschat henne, tvingat i henne äcklig medicin och liknande otrevligheter. På sin höjd har hon jamat till (med sin fåniga lilla röst. det var inte mycket till jam kan jag lova) och fräst lite av missnöje men aldrig mer än så. Så otroligt snäll.

Hon blev sjuk för ca en vecka sen och det gick fort mot slutet. Njurarna var ur funktion och hon hade en del njursten. Efter ha talat med två olika veterinärer så var beslutet att låta henne somna in inte så svårt att ta.
Hon ska inte behöva lida för att jag insisterar på att hålla henne vid liv.
Det är det minsta jag kan göra för henne med tanke på allt hon gjort för mig genom åren.

Hon somnade in i mitt knä medan jag klappade på henne. Hennes päls blöttes av mina tårar och jag kunde knappt andas.
Mitt hjärta brast i takt med att livet rann ur henne. 

Det var det jobbigaste jag någonsin behövt göra.

Min älskade lilla gumma.

Vissa människor har katt. Jag är inte vissa människor och Boel var så mycket mer än bara en katt.

Jag kommer sakna dig så oändligt mycket lilla druvnosen. 

Vila i frid. Vi ses i Nangijala.