som vissa utav er redan vet så får jag till och från psykoser på grupper eller låtar. sen lyssnar jag totalt sönder dom under en period. senaste psykosen är Oh Laura (tack Fröken F!) och iom att det här gav resultat direkt så testar vi igen men denna gång med en annan låt och en annan önskan....
först kände jag mig lite deppig över att jag får fira själva födelsedagen ensam (har blivit firad av andra både i torsdags och igår) och så satt jag här och tyckte otroligt synd om mig själv tills jag kom på det. botemedlet. vitlöksbröd. och jag ska äta flera stycken. till det äter jag kycklingpastasallad (även den med vitlök) och så så efterrätt på det. glass med goda chokladrån, fast utan vitlök. sen tänker jag ligga här och stinka och med all säkerhet somna framför tv:en. utfläkt med svullen mage mitt i min stora säng. ingen som ligger och snarkar bredvid och tar plats. alltid nåt att glädja sig över. eller inte...
i år är första året som jag inte fått underkläder i födelsedagspresent. thank you. att byta pojkvän va ett smart drag. min röris är det bästa som hänt mig.
det är intressant det här med musik. idag har jag suttit och funderat på musik som man gillar men skäms för att man gillar. eller som man borde skämmas för att man gillar. vi har nog alla ett skelett eller två i den garderoben. sånt som vi bara lyssnar på när vi är ensamma och ingen kan skratta åt oss och reta oss för det.
jag gillar en del musik som min familj, speciellt min far, skäms å mina vägnar för att jag tycker om. det började i ung ålder då mina största idoler va ABBA som jag ofta och gärna poppade på alldeles för hög volym. något som min käre progg/jazz-pappa inte tyckte speciellt mycket om. men faktum är att det va dom (och några till) som fick mig att riktigt uppskatta det här med stämmor och att sjunga. jag och min storasyster brukade klä ut oss och mima (eller sjunga) till abba-låtar och tvinga familjen att titta på oss. iom att jag va minst så fick jag aldrig bestämma först vem jag skulle va vilket alltid resulterade i att jag fick va Anne-Frid och syrran Agneta. alla ville alltid va Agneta... men jag va glad ändå.
en annan favorit från den tiden va Shakin Stevens "oh Julie". inte heller den gick hem hos min far. så här med facit på hand kan jag faktiskt förstå honom när det kommer till den låten. men abba är en annan femma. dom kan jag fortfarande uppskatta. för säga vad man vill, det svänger och det är välproducerat.
när jag va runt 18 så kom en skiva med Lisa Ekdahl som jag faktiskt fortfarande lyssnar på ibland. nästan alla låtar är bra. förutom dängan då. ni vet, "vem vet". den är rätt vidrig. jag gillar texterna på den skivan och den är nog den enda skiva jag hört med henne. så mitt tips till er är att ge den en chans och lyssna igenom den om ni nu inte redan gjort det och lyssna på texterna. dom är bra. skippa "vem vet"-låten bara.
nu sitter nog min far och läser det här och har smaken av kräks i munnen men det gör inget. det går över pappa. jag skäms inte ett dugg för att jag gillar abba och den där skivan med Lisa Ekdahl. som ett bevis på det så får ni här en låt att lyssna på. håll tillgodo!
oh yeah! spelningen gick bra och vi gjorde succé. så jävla skönt att det gick så pass bra med tanke på att det va så länge sen jag stod på scen. har kollat lite på inspelningen som min syster gjorde och det lät bra och så va jag ganska snygg också. inte fy skam. nu är jag extremt trött, som man ofta blir efter att hypen efter spelningen lagt sig så nu blir det march i säng och jag får inte se hur filmen slutar!
nåt som är kul är att umgås med gäng dalmasar. då kan man bara luta sig tillbaka och lyssna och njuta. har man riktig tur så börjar man själv prata likadant och då blir det plötsligt ännu roligare. testa själv får du se.
