i min familj och släkt har vi några hypokondriker där en utav dom besökt i stort sett alla akutmottagningar i hela sverige + några utomlands.
vid minsta nysning eller smärta börjar funderingarna kring svininfluensa, hiv, hjärtinfarkt eller dyl. och antingen så ska det ringas till sjukvårdsupplysningen, eller vad det nu heter, eller lämplig bekant som ge råd angående symptom och behandling.
en av mina kusiner är en sån som alltid tror att hon har de sjukdomar som det för tillfället skrivs om i tidningarna. hade hon inte känt sig lite krasslig på senaste? känt sig konstig och lite yr? hostade hon inte imorse?
jag vet inte hur ofta hon går till doktorn och kollar upp det hela eller om hon nöjer sig med att oroa sig en stund för att sedan släppa det när hon, efter ett tag, märker att hon faktiskt inte har de symptom som beskrivs.
samtal som jag har haft med min far genom åren har ofta handlat om just sjukdomar eller diverse krämpor (i bästa pensionärsanda). det har på något vis blivit en social sak att prata om var man för dagen har ont eller andra symptom på ohälsa.
min far är nog den som varit värst på det här med hypokondrin men han har faktiskt blivit bättre på äldre dar. det är som att han på något vis nästan blivit friskare av att bli gammal. en intressant utveckling.
min styvmor har också vissa problem med det här men det är mest så att hon blir väldigt sjuk när hon väl blir sjuk.
jag minns när jag som 13-åring blev väldigt dålig och sängliggande med hög feber, oförmögen att ens svälja min egen saliv då halsen helt svullnat igen. samtidigt blev min styvmor sjuk och pappa fick köra oss till akuten. i väntrummet ojade och jämrade hon sig så pass att hon fick ligga på en brits och vänta, samt gå före i kön.
min diagnos blev körtelfeber. hennes blev kraftig förkylning. observera kraftig förkylning.
på oss syskon har denna inverkan under uppväxten påverkat oss ganska olika.
tror ingen utav oss direkt har anammat det här med hypokondrin.
två utav fem tål nästan inte sjuka människor.
min ena syster t.ex. kan bli arg när folk hostar (något som blivit bättre sen hon fick barn) vilket var ganska jobbigt då jag ofta fick halsfluss och förkylningar som liten.
inte nog med att jag va sjuk, jag fick dessutom stryk av syrran när jag blev tvungen att hosta.
min ena bror tror automatiskt att det är inbillning eller hittepå när någon blir sjuk. feber kan funka då det faktiskt går att bevisa med hjälp av en termometer att man faktiskt är sjuk men i övrigt är han svårövertalad.
om man som jag är drabbad av magkatarr, "hammartå" och en ev tarmsjukdom (vilket innebär att jag har ont någonstans i stort sett jämt) så ligger man rätt risigt till.
resultatet bli att man antingen inte blir trodd eller att man blir lite mer oroad än vad man skulle behöva vara pga amatördiagnoser av alla de slag eller katastroftänkande.
lillasyster är ett bra mellanläge. hon brukar ge precis rätt mängd "tycka lite synd om" men gör ingen big deal av det ändå.
nog för att hon i övrigt är en av de näppsigaste människor jag någonsin träffat på, men i sjukdomslägen brukar hon faktiskt vara snäll.
ps! kom nu även på att min mormor brukade gå runt med vitlöksklyftor i näsan för att inte bli förkyld. någon som testat det eller hört talas om det förut? tycker själv att det både låter och ser rätt suspekt ut...
